En utställningsdag kan börja mitt i natten beroende på var någonstans utställningen är. Vi åker ibland 60 mil och då startar vi ca. 2.00 på natten för att vara framme tidigt på morgonen.

Det kan vara strålande sol eller ösregn och utställningsplatsen är oftast utomhus under sommar säsong. Utställningstältet skall på plats oavsett väder så att hundarna kan få en skyddad plats.

När detta är klart och vi har kånkat alla väskor och burar samt hundarna som då kan slappna av en stund och sova, då kommer tröttheten smygande över matte och husse. Men att sova är inte att tänka på, nej en kopp med starkt kaffe och en smörgås till frukost och sedan är det bara att samla ihop alla tävlingsnerver.

Först studera tänkbara konkurenter i utställningskatalogen. Oftast hinner man också prata och ha trevligt med andra uppfödare och likasinnade (hundtokiga) innan det är dags att se över trimmningen en sista gång.

När det börjar närma sig tiden att gå in i ringen brukar jag (Ewa) för det mesta vara helt okontaktbar, en total koncentration som jag kräver av mig själv för bästa resultat. All trötthet är nu som bort blåst, endast rosetter och ära ligger framför ögonen och hoppet om att det blir just jag som vinner idag. Men som sagt det finns fler fina hundar så lyckan är tyvärr inte alltid med oss. Men min hund är naturligtvis den bästa för mig hur än det går på utställningen.

Timmarna rinner iväg och när klockan börjar bli mot eftermiddag är alla sluttävlingar färdiga. Alla nöjda och en del mindre nöjda ska nu börja dra sig hemåt. Nu är vi ordentligt trötta och börjar tänka på att det är 60 mil hem. Det blir nog något stopp efter vägen för att vila lite.

Hundarna brukar också vara rejält trötta efter en hel dag på utställning, men dom sover sött bak i bilen........ alla utom Abbe som ska hålla koll på vägen. Vi brukar bädda extra skönt åt dom vid långresor för det är de verkligen värda som ställer upp så vi får visa dem på utställning.

Väl hemma efter sex till sju timmar i bil känns ögonlocken tunga som bly. Dom andra hundarna hälsar oss välkommen hem med viftande svansar. (dom har naturligtvis haft lillmatte med sig hela dagen) och kan inte förstå att matte och husse inte har lust att leka just nu.

Snabbt packar vi upp alla prylarna som vi haft ned oss. En mat bit smakar nu utmärkt, det brukar inte bli så mycket mat utan mest kaffe och mackor när vi är på utställning. Det börjar nu bli mer än ett dygn sedan vi såg en säng sist. Så gissa vad vi gör efter maten? Duschar och borstar tänderna i världsrekordfart, hundarna dom sover redan och klockan är sen kväll. Det känns underbart att slå ner huvudet på sval mjuk kudde och jag hinner tänka....vad driver oss att göra detta gång på gång?.. Men innan John Blund gör sitt antågande så planerar vi redan vår nästa utställning.

Det finns nu säkert många som tror att hundarna måste leva ett trist liv men sanningen är att vi älskar våra hundar över allt annat och skulle aldrig utsätta dom för detta om dom skulle fara illa.

Hemma lever dom som alla andra sällskapshundar. Springer lös i skogen, badar i sjön, långa sköna promenader och får följa när husse åker inlines och cyklar. De sover i soffan och blir allmänt bortskämda

Så vi tror att våra hundar är lyckliga hundar (matte vet).